Diskussion/Kommentar

Written by Divan on oktober 16th, 2009

Vi har tyvärr blivit tvungna att stänga av möjligheten att direkt kommentera här på sidan, detta pga en överväldigande flod av spam som vi inte lyckats avvärja. Det betyder nu inte att vi inte gärna diskuterar både Divan och annat som kan vara relevant för den som intresserar sig för de ämnen som Divan kretsar kring: psykoanalys och kultur i vid bemärkelse. Inläggen kommer att publiceras och besvaras av redaktionen på den här sidan, precis som tidigare.

Varmt välkommen att maila inlägg och synpunkter hit!

 

10 Comments so far ↓

  1. Thomas Houltzén skriver:

    Ja, visst är det tillräckligt! Tack för gott meningsutbyte!

  2. Det förekommer fruktlösa diskussioner om huruvida psykoanalysen och Freud har rätt eller ifall neurovetenskapen har kommit dithän att hans tankar kan läggas åt sidan. Som gammal Freudian och psykiater kan jag konstatera att Freuds sammanhållna och ibland isärfallande tankar och teorier har gett mig ett slags paradigm som grundat en tyst kunskap om människan som hjälpt mig att genom åren se och förstå skeenden i samtiden och som också varit till hjälp i kliniskt arbete, inte bara bakom soffan utan lika mycket i vanliga dialoger individer emellan eller med familjer.
    Längre tycker jag inte att vi behöver sträva för att BEVISA att Freud hade rätt. Så länge hans tankar hålls levande och är relevanta i vår debatt, så länge kommer han att finnas kvar bland oss. Återigen – det viktigaste är att var och en intresserad själv läser vad han har skrivit. Nu kommer Samlade Skrifter att förses med ett förnämligt register som kommer ut nästa år och då kommer Freuds tankar i bitar eller som helhet att bli än mer tillgänglig.
    Jag tycker inte heller att Freud har med vetenskaplighet att göra annat än som 1900talets viktigaste idégivare med inflytande också i detta millennium. Är inte det tillräckligt?
    Clarence Crafoord

  3. Thomas Houltzén skriver:

    Det är med intresse jag läser Divans och Clarence Crafoords kommentar till mitt lilla inlägg om Freuds anakronistiska inflytande över psykiatrisk och psykologisk idébildning. Värdet av idéhistoria är varierande beroende på dess kontext: Skulle jag idag, om jag vore en psykiater verksam vid en psykiatriakut, vid mötet med en starkt agiterad kvinna ”hysterisk”, ha någon nytta av kunskapen om ordet ”hysteri”s ursprung; från grekiskans Hyster, som betyder livmoder, där anledning till kvinnans hysteri skulle vara att livmodern har lossnat från sitt fäste och är fritt rörlig i buken, – detta tillstånd skapar då detta symptom: Hysteri (En man kan därför aldrig bli hysterisk – han blir rasande…)?
    Självklart inte! Kunskapen är kuriosa och dess sakinnehåll fullständigt felaktigt.
    I datavärlden brukar känslorna svalla höga när en Mac-användare talar med en PC-användare. Apple versus Microsoft. Varje kombattant anser sig ha ovedersägliga bevis och tunga sakskäl för sitt märkes överlägsenhet. Kan man säga att någon har rätt? Nej.
    Här finns en analogi till motsättningen mellan Freudianer och Jungianer.
    Freud var ”sin egen kritiker”, ja kanske det, men vad hände när andra än han själv ifrågasatte sexualteorin? Freud såg sexualteorin som en dogm som det nästan var en blasfemi att ifrågasätta. Freud var ingen vetenskapsman. Han var en filosof, en läkare med metafysiska intressen.
    Psykiatrin och psykologin har alltid enligt mig lidit av ett vetenskapskomplex. Just på grund av att de i grunden egentligen rör sig med arbiträra skalor och icke kvantifierbara sammanhang så är det ingen vetenskap trots all dess statistik och tabeller. Och väl är väl det! Människan kan inte mätas! Det finns inga sanningar, bara tyckanden och låtanden. Vad väger en känsla? Är den ond eller god? Man kan inte som Lennart Widell hävda att det är vetenskapligt belagt att Freud hade rätt. Ett sådant uttalande hamnar i samma kategori som Anselms Gudsbevis. Förenklat bygger det på att kan man tänka så finns Gud. De människor som tänker men inte tror på Gud förstår egentligen inte innehållet i sina så kallade tankar (!) Så var är jag då? Jag förstår ju uppenbarligen inte att Freud har rätt. Jag tycker och tänker annorlunda. Är jag en katt bland hermelinerna eller en hermelin bland katterna? Är det jag som sitter fjättrad vid grottans vägg och ser skuggorna av freudianerna som dansar i ljuset utanför grottan? Eller är det jag som bländad av solljuset försöker urskilja och kommunicera med gestalterna jag skönjer i grottans dunkel? Svaret beror på vem man frågar.

  4. Lennart Widell skriver:

    David Cronenberg gör film om Freud, baserad på pjäsen ”The Talking Cure” av Christopher Hampton -kan denna bli bra? eller ytterligare en mystifikation? Någon som sett eller läst Hamptons pjäs?

  5. Lennart Widell skriver:

    När nu hjärnforskningen -med positivistiskt vetenskapliga metoder- visat att Freud hade rätt på punkt efter punkt (det omedvetna, drömmarna, de tidiga erfarenheternas stora betydelse…), kan jag inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt med den massiva freudkritiken under ett helt århundrade; tänk så mycket tid och energi som hade kunnat ägnas åt något bättre -om de bara (verkligen) förstått Freuds tankar om oidipusproblematiken!
    Som torde ha framgått: Jag tycker John Swedenmark har rätt.

  6. Carina Lucas skriver:

    Det ligger mycket i Louise Ramsbys slutord i artikeln ”Lidandets outgrundliga trängtan” där hon beskriver hur psykoanalysen kommit ifån sexualitetens betydelse och därmed förlorat sin rörlighet och vitalitet. Det är uppfriskande att läsa hennes poetiska och samtidigt tydliga sätt att framföra en uppmaning till psykoanalysen att ta sitt ansvar för sin allt mer tillbakadragna roll i samtiden. Åter till realiteten! Åter till sexualiteten! Är det möjligt?

  7. Freuds viktigaste texter finns i nyöversättningar och tillgängliga i Samlade skrifter (S.Skr) utgivna på Natur och Kultur, delvis i billiga mjukpocket. Läs och begrunda! Börja med Föreläsningarna, delvis hållna, delvis nedskrivna, läs om sexualiteten och begrunda främst vad Freud skriver om den infantila sexualiteten så finns där en hel del att hämta för bordellbesökare, kvinnomisshandlare och fenomen som polischefer som begår sexövergrepp. Kanske Freuds introduktion till narcissismen har en del att säga i sammanhanget. Den texten finns i Freudvolymen Metapsykologi som förstås delvis är tungläst. Ha hellre Freud på nattygsbordet än på museet!

  8. Divan skriver:

    Vi i redaktionen för Divan tycker ju också att Freuds tankar fortfarande lever. Freud var i mycket ett barn av sin tid men har också en hel del att säga oss idag. Han är verkligen som ett museum som man kan besöka gång på gång. Och ett väldigt levande museum, statt i ständig förändring. Alltsedan Freud skrev sina första texter har han ju inspirerat andra att tänka vidare, att säga emot, att korrigera. Han var själv en av sina största kritiker, och ändrade sina uppfattningar allteftersom han gjorde nya upptäckter. På så vis var han en verklig vetenskapsman.
    Huruvida den kvantifierbara vetenskapen är den bästa vägen för att förstå och beskriva den mänskliga själen i all dess motsägelsefullhet och gåtfullhet kan man förstås diskutera. Vi rekommenderar Divan nummer 3-4 2007 med tema Evidens för vidare läsning.

  9. Thomas Houltzén skriver:

    På något sätt finner jag det rörande att Freuds tankar fortfarande lever. Varje stor tanke, varje paradigm, är beroende av tiden – är fångad i sin personliga zeitgeist. Jag kan svårligen se psykologi och psykiatri som vetenskaper. De är inte kvantifierbara, de handlar om mötens magi, de är mer metafysiska, och just därföre så föränderliga över tid. Det finns inga sanningar, bara bilder och personliga tolkningar.
    Freud är värd all den respekt han åtnjuter, precis som en vacker målning på ett museum. – Banbrytande när det begav sig, men nu – på museum.
    Så det är kanske som Buddha sa på sin dödsbädd: Allt är statt i förändring! Sträva vaksamt!

  10. John Swedenmark skriver:

    Jag tycker att Freud har rätt.