Nr 3-4 2023
Trogen sin programförklaring 1990 är Divan alltjämt ”en plats där psykoanalysen möter litteraturen, konsten, människovetenskaperna”.
I en klassisk text ägnad leken, illusionen och det psykoanalytiska arrangemanget citerar Arnold H. Modell kulturhistorikern J. Huizingas och D. W. Winnicotts teorier om lekens väsen som en frivillig och illusorisk aktivitet, om än villkorad av tidens och platsens gränser; ett språkligt outtalat ”mellanområde”, i Meghan Quinlans betraktelse om likheter mellan kattens och det lilla barnets lekande. Inspirerad av J. Laplanche och J. Lacans teorier genomlyser Judy Gammelgaard begreppet psykisk realitet och visar på parallellen mellan hur tingen, det inre objektet eller objet petit a
aktiveras och hur konstnären skapar genom att förbinda ett yttre intryck med något fördolt i hens själ.
Psykoanalytiska frågor diskuteras ur både personliga och kliniska perspektiv. Daniel Sykes berättar om att förlora en förälder och själv bli far. Alfred Sköld och Johan Eriksson undersöker självkännedom som vägen ut ur förtvivlan och som mål för behandlingen. Charlotta Björklind frågar efter nya sätt att bemöta patienterna i en tid som domineras av det visuella och av krav på omedelbar bekräftelse. Claes Olsson ger en introduktion till centrala tankegångar hos W.R. Bion.
Kartan som modell, synvinkel, skenbild och rörelse är ett spår som tecknas i dikter Larry Eigner och Jonas Brun. Med hänvisning till litterära fixpunkter och begreppet ”autofiktion” begrundar Johan Espersson hur språk och ideologi höljer verklighetens territorium. I sin genomgång av ett centralt fotografiskt arkiv visar Roland Barthes hur det socialt ”mondäna” för Proust utgjorde en egen värld (monde) och en annat slags kartbild – med monokeln som kritisk orienteringspunkt.
Rött är ett annat spår i numret: rött som i rosen Coral Dawn, rött som pärlor ”från ett halsband som gått sönder” i Marie Silkebergs poesi, som ”vadd, flamma, störtflod” eller som ett trassel av linnegarn i Vermeers måleri, betraktat av Georges Didi-Huberman; rött som rumpan med rovdjursblick på Bill Wattersons städande mamma, och, på numrets omslag, blodfullt rött i Barbro Östlihns byggnadsmuskulatur hämtad från 1960-talets nedre Manhattan.