Divankväll på Rönnells
Vi presenterar de två senaste dubbelnumren med tema ”Pornografi” och ”Verkligheter”. UKON och Marie Silkeberg läser dikter och vi diskuterar med Carl-Michael Edenborg. Och så gläntar vi på tematiken för 2024.
PLATS: Rönnells Antikvariat, Birger Jarlsgatan 32
TID: Torsdag 18 januari kl. 18–21
Välkomna att lyssna, samtala och ta ett glas!
/Redaktionen
Nina Weibulls presenterar Divan i bilder
”Den röda tråden” är ett retoriskt begrepp som syftar på att man i en längre redogörelse ska kunna följa ett sammanhang. Om sammanhanget går förlorat tappar berättaren ”tråden”. Den röda tråden binder ihop berättelsen och vägleder läsaren framåt genom texten, från inledning till slutpunkt. När Goethe 1809 använde uttrycket der rote Faden i romanen Valfrändskap anspelade han på den rödfärgade tråd som engelska flottan använde i sitt tågvirke. Marinen ägde rätten till detta röda trådvirke. (S.A. ordbok)
Det här är en betraktelse, snarast en parabel (framställning av ngt i form av en kort berättelse med motiv från vardagslivet, alt. matematisk båglinje) ägnad som en inbjudan att se det redaktionella arbetet i en tidskrift som Divan som en bildlig struktur.
Inför Divans allra första nummer 1990 formulerades ett program: Divan ska vara en plats där psykoanalysen möter litteraturen, konsten, människo-vetenskaperna … En plats att sträcka ut sig på för alla som är intresserade av att från estetiskt håll gå i dialog med psykoanalysen.
En inbjudande divan, med innebörd av möbel eller rum för förtroligt umgänge. Men för mig har Divan efterhand mest kommit att likna ett kvadratiskt bygge med förändrad inredning för varje nytt tema och med många rum: salar och kammare, trappor och vind. Som i Historien om någon, en klassisk deckare från 1951 för små barn, berättad i bild av Egon Möller-Nielsen och i ord av Åke Löfgren.
Historien om någon inleder med ett luftigt tecknat trapphusvalv, följt av en prydlig tambur, och där på golvet syns – en våt blå fläck! Vem har smugit sig in och lämnat en våt fläck efter sig? I nästa rum väntar nästa oroande spår: en stickning har fallit från ett kullvält bord, och från stickningen leder en röd garntråd vidare in i köket med blåvitt kakelgolv och skafferi, sedan uppför trappan – och här syns en traumatiserad guldfisk i blå glasskål sörja sin kamrat som ligger halvt uppäten utanför skålen – och vidare genom ett prydligt sovrum där en blomkruka fallit till golvet (ett tecken för förlorad oskuld, men den betydelsen kan berättelsens primära läsare tänkas möta först betydligt längre fram i livet).
Sista anhalt är vinden, en spännande och rörig plats för undanställt bråte – kanske en plats för dunkla brott? ”Sakta, sakta öppnar vi skåpdörren. Därinne står en gammal fin blå vas. Den är sprucken. Därför står den i ett skåp på vinden. Ulltråden går ned i den gamla fina blå vasen. Ska vi våga ta ut den och se efter vad som finns i den?” …
För Divan följer det redaktionella bygget en omkastad ordning. Arbetet med varje nytt nummer inleds på den rymliga vinden. Däruppe väntar tunga koffertar – proppfulla med pulserande analytiskt tankegods som bara väntar på att få ta minst 30 täta sidor i anspråk. I ett annat hörn staplas mer hanterliga pappkartonger fyllda med snillrik poesi och essäistik som hoppas på tilldelning av kanske inte så många men desto luftigare sidor i ett kommande nummer. Det är här uppe som röda trådar börjar tvinnas, sådana som kommer att söka sig genom numret och omärkligt gjuta ihop det i egenskap av textuella eller visuella kopplingar, vitala men än så länge oftast obeaktade.
Nerför vindstrappan följer sådana implicita röda trådar med de fynd i form av texter och bilder som vi bärgat. Tankegodset ska granskas, tragglas igenom med fräscha ögon och gärna väcka lite lust, helst som vi nu för ett tag befinner oss på sovrumsnivå. Nere i köket stuvas godset om från språkdräkt i original till pigg och spänstig svenska, och i det trivsamma vardagsrummet med den halvfärdiga ullgarnstickningen ska det sedan korrläsas och färdigställas med ingresser. Och inledningen, ja, den får skrivas på tröskeln till tamburen som i vårt sammanhang är identiskt med det väntande tryckeriet!
Efter månader av stegvis förflyttning från vind till trapphus ligger numret klart för utskick. Och det är först nu som de röda trådarna syns tydligt, trådar som knyter samman texterna till det där särskilda forumet där psykoanalysen möter tänkandet i dikt och konst: Divan.
I slutet av Historien om någon, i den yttersta ändan på den vindlande röda garntråden, visar sig ”någon” vara en liten katt. Faktum är att ett antal röda trådar i Divans senaste nummer antar påtagligt materiell form. Det är som om de nu vill visa sig. En av dem inkarneras som – en tiger, Hobbe, som besitter både ”djup livserfarenhet och mäktigt sinne för ironi”. En annan, poetiskt levande länk färgas i rött ”när en ljuskälla rör sig bort från observatören – som pärlor – lyktorna – från ett halsband som gått sönder …”, och en tredje är ett icke-metaforiskt och strängt taget oidentifierbart, men desto trassligare häng av cinnober som väller fram strax nedanför ett mycket precist handarbete med linnetråd.
I Historien om någon finns ingen källare – det räcker med röran på vinden och ögonen i skåpets nyckelhål. Finns det en källare i det bygge som är tidskriften Divan? Jamen visst, det är där som det egentliga maskineriet är stationerat. Utan detta undanskymda maskineri som verkar i det fördolda vore Divan knappast en tidskrift för kultur och psykoanalys.
Rönnells, 18 januari 2024
• • •
Några ord inför tidskriften Aiolos Apokalypsnummer
av Nina Weibull, Söderbokhandeln, 2021 10 11
Låt oss ”backa bandet” lite, med en favoritmetafor bland reportagejournalister: på Alla hjärtans dag den 14 februari 2020 firade vi att Divan fyllde 30 år med en stillsam fest i Hartwickska huset här nere på Söder och att vi nyss blivit klara med ett vackert nummer med tema ”Det oavslutade”. Med viss oro i magen – varningarna för en pandemi hade börjat anta formen av en mörk skepnad i rummet, en synnerligen objuden gäst. Men vi gladdes åt våra tre decennier av verksamhet; en tidskrift som visserligen i korrekturet till Nätverkstans presentation av svenska kulturtidskrifter 2020 fortfarande kunde hänföras till den lilla gruppen ”Ämnesspecifikt Övriga” jämte ärevördiga fora som Grönköpings Veckoblad, Signum och Törst. Och ja, efter påpekan att vi hellre borde sorteras som ”Ämnesöverskridande”, i likhet med tidskrifter som Aiolos, Arche, Axess och Ord & Bild skedde så.
Nåväl, nu blev det så att efter numret ägnat ”Det oavslutade” måste följa ett nummer med tema ”Sorg” – något annat fanns inte på kartan just våren 2020. Vi blev digitala, stoppade in våra kroppsjag i imaginära frysboxar, gick omvägar ut på gatorna för att inte drabbas av den fatala nysningen från en medmänniska – nu gällde ren överlevnad. Undergångstankarna handlade inte längre enbart om klimat och hotad natur. ”Apokalyps” var det självklara temat. DÅ kom en trevande propå: kunde Divan tänka sig ett samarbete med Aiolos om just detta tema? I nödens stund framstod utsikten till ett skapande och gott sällskap som en välsignelse! Så vi drog i gång, beställde texter, skrev och bildsatte, ännu ett Divannummer började växa fram. Som om det ändå hjälper att klargöra och finna former för ett tänkande om en historisk och existentiell belägenhet som återigen blivit en konkret verklighet. Numret växte, och tjocknade, och svällde … f. f. g. långt utöver sitt vanliga format. I samarbetet med Aiolos hade Divan blivit på smällen, havande! Bara delvis kunde vi skylla på Derridas filosoferande som givetvis måste ges utrymme motsvarande sina mer än hundra tusen tecken. Vid Lucia 2020 kom så numret ut, 200 sidor tjockt. Oformligt, tyckte delar av redaktionen. Stiligt, tyckte vi andra. Vi såg mycket fram emot en planerad gemensam släppfest i – det strålande ljuset inifrån Hägerstens Uppenbarelsekyrka! För apokalypsens begrepp och föreställningsvärld siktar ju mot uppenbarandet av en ny, högre och sannare verklighet.
Men ”fästmannen”, den andra parten i den planerade tvillingnedkomsten, Aiolos + Divan, vart hade han tagit vägen? Vi gjorde som kompetenta självständiga mammor brukar: tänkte ”han håller väl på med viktigare ting och dyker nog upp vad det lider”. Och nu står han här, liksom självklart substantiell. Det är väl inget hierós gamós – inget gudomligt bröllop – som vi firar, men desto mer genuin glädje över sådant som, i all sin prakt och trots pressade tider, läggs fram över disk med en stark och hoppfull inbjudan: tag och läs! Hurra för Aiolos + Divan!
Divan, en 30-åring i god form
ett tal av Nina Weibull
vid Divans 30-årsfirande den 14e februari 2020
Det är en truism att säga att ingen av oss kan förutse vilken följden blir många år längre fram av de beslut vi tar i nuet. Det kunde inte heller grafiske formgivaren Anders Rahm och Jurgen Reeder (känd för många av oss) där de för trettio år sedan arbetade vid tidens nya och revolutionerande produktionsapparat, persondatorn, med att ge form åt en alldeles ny kulturtidskrift, Divan. Den första Macdatorn hade gjort sitt intåg. Så här svarar Anders Rahm när jag frågar honom vem som gjorde vad:
”Jag hade formgivningsuppdrag för Lennart Wolff på Natur & Kultur. Jurgen Reeder från Natur & K:s psykologigäng (och den ene av två psykoanalytiker i den ursprungliga Divanredaktionen) intresserade sig inte bara för textens innehåll utan också väldigt mycket för hur den presenterades. Han lärde mig massor om datorn, typografi och papper, och vi hade ett stimulerande samarbete, i många år. Vi jobbade intensivt ihop, och vems idéer som till slut blev den form som tydligen gäller än idag är oklart även för mig.
Det var Nya Tider, team work på klippa- och klistratiden! Vi jobbade med gnuggisar till finare texter, som Divan. I ett mörkrum med förstoringsapparat. Gnuggisar – gnuggbokstäver – det var ark med bokstäver som man köpte på Matton, ett fantastiskt sortiment fanns av bokstäver i olika typsnitt och storlekar, placerade på transparenta A4-ark. Man förde över bokstäverna från arket till ett vanligt papper genom att gnugga bokstaven med ett trubbigt föremål. En bokstav i taget tills man fick till ex DIVAN på pappret. Oj vad vi gnuggade en gång i tiden! Ett smart sätt att enkelt få tillgång till lite speciella typsnitt, för rubriker och logotyper … Och Anders Rahm rundar av: ”Det var en rolig tid!”
Gnuggbokstäver användes tydligen flitigt på 1980-talet men tappade mark när persondatorer med goda grafiska möjligheter och billigare laserskrivare blev tillgängliga åren runt 1990. Minns ni er första personal computor, PC:n? Min var en liten kubisk burk med infam utstrålning, jag förväntade mig länge att den skulle explodera om jag råkade slå an fel tangent …
Det gnuggtypsnitt som användes för Divans logga var och har förblivit Adobe Garamond, som Robert Slimbach skapat med utgångspunkt i det klassiska 1500-talstypsnittet Garamond, ett av de mest formstarka och lättlästa serifftypsnitt i boktryckets historia, 1985 introducerat av Aldus PageMaker (version 4 1990) i Apple Macintoshs programvara. Att välja det skönt gedigna Garamond var nog självklart för Jurgen.
Det var Lars Sjögren som stod för idén om tidskriften Divan. Divan skulle vara ett forum där psykoanalysen, vetenskapen och konsten skulle kunna reflektera över sina respektive metoder och, inte minst, utbyta erfarenheter. ”Psykoanalysens bidrag till vår förståelse av oss själva är unik, men samtidigt är analysen beroende av kontakten med andra mänskovetenskaper och med konsten”, skrev Lars i inledningen till det första numret, 1990. Under de trettio år – det är en tredjedel av ett långt liv – som gått sedan dess har Divan kommit ut med 65 nummer (om jag räknat rätt), vart och ett med ett eget tema och utseende, med texter på skiftande teoretisk och litterär nivå och med mängder av bildkonst.
Jag tänker på det när jag nyss fick korrektur till årets version av Nätverkstans presentation av svenska kulturtidskrifter 2020 och finner Divan placerad i den lilla gruppen ”Ämnesspecifikt Övriga” jämte ärevördiga fora som Grönköpings Veckoblad, Signum och Törst. Ja, vi har påpekat att vi hellre bör sorteras som ”Ämnesöverskridande”, i likhet med tidskrifter som Aiolos, Arche, Axess och Ord & Bild.
Det ligger nära till hands att se en tidskrift som ett slags rumslighet, ja, som ett ramverk. Den ram som snickrades för Divan har hållit häpnadsväckande väl. Med nr 1/90 skapades ett modellbygge i format 210×240 mm, med fasad och entrédörr, och i inlagan mobila halvväggar (jag tänker på sidans uppdelning i två elastiska spalter). Dörren på omslagsbilden på Divans första nummer var visserligen stängd, men den hade ett handtag; bilden var Marie Cernikova/Toyens Myten om ljuset (1946) där skuggan av en man räcker fram en försiktigt grönskande planta och möter den mörkare skuggan av en gläfsande hund. Innanför omslaget, i inledningen, ställde vi bilden av en dyscha. I följande Divan, nr 2/91, satte vi en läsfåtölj på omslaget och inne i tidskriften ett bokskåp som vi lånat från 1600-talsdagboksskrivaren Samuel Pepys bibliotek. Sedan dess har Divan riktat ljuset mot inredningsdetaljer som de orientaliska mattorna i mottagningsrummet på Berggasse 19; och i ett annat nummer bjöds läsaren att kika in i nutida analysrum med divaner i USA och Argentina. På väggarna bilder av Freud (förstås) och uroxar från grottorna i Lascaux, blommor i kruka, färgkompositioner utan motiv och grafiska träd med rotsystem djupt nere i jorden. Över en divan grinade ett clownansikte – den bisarra interiören togs inte med i numret.
”Människans historia genomströmmas av oförnuft. Hur mycket av detta kan vi begripa?” frågade vi oss i en av ingresserna i nr 1/90, skriven till en artikel som gjorde det begripligt varför indianbönder efter en jordreform i Peru irrationellt hade slaktat en avelstjur och ätit upp den. Mindre än om enfald handlade det om symbolspråk. Bortom tjuren finns godsägaren, bortom godsägaren finns fadern, och skiljer man inte sak från symbol likställs ätandet med införlivande. Om vi redan 1990 hade kunnat ana att Toyens precisa spegeldörr på Divans omslag skulle återkomma 1995 fem år senare, medan krigen i Europa ännu pågick, nu omformad av konstnären Micke Lundberg som, förutom att stoppa in blodröda ark i inlagan, omvandlade dörren till en utdragen svit av rektanglar av tunn silverfärg där ett kors vasst och raspigt löser upp sig i absolut bottenlös svärta, så skulle vi kanske ha påbörjat hela företaget med en djupare tvekan. Skeenden och stämningar både inom redaktionen och ännu mer i omvärlden har givetvis avsatt spår i Divans nummerföljd. Ett litet forum för djuptänkande i ord OCH bild som Divan varken kan eller vill finnas i ett tomrum. Även valet av nummertema speglar omgivningen; så har valet av tema under senaste år surrat symptomatiskt kring begrepp som Fundament, Sammanbrott, Realitetsförlust, Dygd och Bot. Som varje tidskrift längtar Divan ständigt efter att möta och utbyta tankar med sina läsare! Det är ju genom dialog, samtal, i det yttre och det inre, som vi kan göra verkligheten lite mera verklig.
Många nummer har redaktionen vid leveransen från tryckeriet hälsat med kommentaren ”en klassisk Divan”. Några nummer står ändå fram med en särskild styrka, som nr 1-2 2008 där Ebba Matz på temat Illusion leker med en bländande bildkedja av associationer, och Döden-numret 3-4 2015 med Clay Ketters mäktiga Ah Pook-tecken (ett annat namn för Leviathan) på det svarta omslaget. Just det numret bar omslaget också en stjärna av guld – 2015 utnämndes Divan till bästa kulturtidskrift. Det var en karamell som vi sög länge på.
Redan i det allra första numret infördes en litterär ny kategori, ”Diwanismen”. Det handlar om en kortare och lite egensinnig text som placerar sig i skärningspunkten mellan psykoanalys och kultur. Nr 1 1990 skrev Ebba Witt-Brattström en Diwanism som fick rubriken ”Ekelöfs Diwan”. Den avslutades med några rader ur Sagan om Fatumeh: Som vore jag ingen/ Gav mig Fatumeh, du, en skugga/ åt min själ/ En lampa gav du mig/ Av silver, sedan du gått –
Det senaste numret har temat Det oavslutade. På omslaget, vars logga är av just silver, finns en märklig, unik skulptur, Alberto Giacomettis Caresse (malgré les mains) [Smekning, trots händerna] tillkommen 1932. Det är ett verk där två erfarenheter besinnas: hopp om liv som kan komma att födas och död som väntar. Skulpturens profil tecknar en sista utandning samtidigt som en antydd hand rör vid en havande mage. Så leker vi med Dívan/Divan och låter Giacomettis hand bli en subtil hälsning till den hand som håller om den där livslängtande plantan i Toyens målning på tidskriftens allra första omslag. Det gör förstås ingenting om ingen utom redaktören själv är varse dessa lågmälda lekfullheter och länkar, huvudsaken är ändå att de får tilldra sig och fortsätta att finnas.
DIVAN FYLLER 30 ÅR!
Varmt välkommen på födelsedagsfest
på alla hjärtans dag, den 14e februari 2020
Kvällens program :
• 18.30 – 19.00 Konsert: Ensemble Lipparella
• Intervju med Clarence Crafoord i samband med publiceringen av hans bok
I sällskap med Freud
• Nina Weibull talar om Divan som 30-åring i god form
Redaktionen bjuder på förfriskningar och enklare förtäring
När och var?
kl 18.00 – 22.00 på Hartwickska huset, St Paulsgatan 39a i Stockholm
OBS!
Arrangemanget är tyvärr fullbokat.
• • •
Den 29e maj 2019 på bio Capitol i Stockholm, varmt välkomna!
En annons:
Välkommen till
XXV Nordiska psykoanalytiska kongressen
Stockholm, 4-7 augusti 2016
Fundament och fundamentalism
Konferensen äger rum på Clarion Hotel Sign i Stockholm, Norra Bantorget
Sista anmälningsdag 30 juni 2016
Information och anmälan sker via länken nedan:
XXV Nordiska psykoanalytiska kongressen
• • •
Divan utsedd till Årets Kulturtidskrift 2015
Vi är förstås mycket stolta och glada att tilldelas denna kulturtidskriftsveriges finaste utmärkelse!
Juryns motivering: ”Divan utgår från psykoanalysen och är samtidigt en högkvalitativ tidskrift för samtidslitteratur och konst. Olika teman utforskas djärvt och fritt med intellektuell och estetisk skärpa. Tidskriftens form är en skönhetsupplevelse i sig.”
Nina Weibull, som var med redan då Divan startades för 25 år sedan, fanns på plats och tog emot priset under Bok/Biblioteksmässan i Göteborg.
Priset delas årligen ut av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter och består av 40.000 kronor donerade av Samfundet de nio och ett konstverk av Clay Ketter.
Den oberoende juryn bestod av Jörgen Dahlqvist, Sune Johannesson, Maria Küchen, Åsa Mälhammar och Sune Nordgren. Övriga nominerade: Cora, Dissidentbloggen, Mana och Medusa,
• • •
• • •
En annons från SPAF:
Utbildning till psykoanalytiker startar hösten 2017 Svenska psykoanalytiska föreningens institut startar en ny utbildninghösten 2017. Sista ansökningsdag är 12 oktober 2015. För ytterligare information se hemsidan www.psykoanalys.se/utbildning
eller kontakta antagningskommitténs ordförande Anneli Mark Orbinski:
anneli.mark-orbinski@telia.com, tel: 08-122 05 418 • • •
I samband med höstens Bok & Bibliotek i Göteborg:
• • •
En annons:
• • •
• • •
Se Birgitta Silfverhielms utställning på Galleri ID:I
De flesta bilderna i Divan 1-2 2011 Mystik, inklusive båda omslagen, är gjorda av Birgitta Silfverhielm. 18 november – 4 december 2011 ställer hon ut i Stockholm tillsammans med Ann Frössén. Bland verken som visas finns många av de bilder som finns med i Divan.
ID:I galleri
Tjärhovsgatan 19, 116 28 Stockholm
FÖRFLUTET
BIRGITTA SILFVERHIELM och ANN FRÖSSÉN
Vernissage 18 november 17.00-21.00
Artist talk 1 december kl 16.00
Utställningen pågår till 4 december
• • •
Fest för Mystiken!
Ett nytt nummer av Divan har sett dagens ljus, den här gången tillsammans med ett fint särtryck: Inkräktaren av den franske filosofen Jean-Luc Nancy. Detta vill vi fira med ett litet mingelparty med ett glas vin med tilltugg på
STUDIO BERGAMOTT
S. Agnegatan 26, Kungsholmen/Stockholm
Fredagen den 26e augusti Kl 18 – 21
Medverkande:
Redaktionen, Jan Bärmark och poeten Magnus William-Olsson.
Dessutom visas ett nytt konstverk av Birgitta Silfverhielm.
Alla Divanvänner välkomna!
Sänd oss gärna ett mail och berätta om du kommer, klicka här!
• • •
Det våras för Freud – ett seminarium med anledning av fullbordadet av den svenska utgåvan av Freuds samlade skrifter
Den sista delen av Freuds samlade skrifter har nu kommit ut. Det ska firas den 6e maj 2011, på Freuds födelsedag, med ett seminarium på ABF-huset i Stockholm.
Seminariet inleds med föredrag av Divan-redaktörerna Maria Yassa och Johan Erikson, samt av Henrik Enckell, läkare och psykoanalytiker verksam i Helsingfors.
Därefter följer ett samtal kring arbetet med Freudutgåvan, där bland andra Divanredaktörerna Clarence Crafoord och Bengt Warren deltar. De, tillsammans med Lars Sjögren, initierade och har varit djupt involverade i detta projekt ända sedan det inleddes för 17 år sedan.
Samtidigt med Freudutgåvans fullbordande ger Natur & Kultur också ut boken 10 skäl att älska Freud (red. Monica Anjefelt) med texter av 10 svenska psykoanalytiker, bland dem Maria Yassa, Agnes Mesterton och Clarence Crafoord.
Arr: Svenska Psykoanalytiska Föreningen samt Natur & Kultur
• • •
Bokmässan i Göteborg 2010
Divan deltar i Bok- & Biblioteksmässan den 23 – 26 september. Vi finns i monter B02:41 i B-hallen, där många av landets kulturtidskrifter samlas. Delar av Divanredaktionen är på plats och vi har med oss nya och gamla nummer till försäljning. Välkommen!
• • •
Divan på Psykoterapimässan 6 – 8 maj 2010
Kom och besök oss! Divan har en monter i utställningsdelen av mässan. Här kan du köpa äldre och nyare nummer och ta en förhandstitt i det alldeles nytryckta numret av Divan.
Attraktiva mässpriser dessa dagar!
Plats: Norra Latin, Drottninggatan 71 B i Stockholm
Mer om öppettider och själva mässan: www.psykoterapimassan.se
• • •
Födelsedagsfest – Divan fyller 20!
1990 såg det första numret av Divan dagens ljus. Det firades med ett mycket välbesökt kalas den 5te februari på Forum, Nutidsplats för Kultur i Stockholm. Programmet såg ut som anges på inbjudningskortet nedan, som också pryds med en bild av Ivar Arosenius. Den fanns som förslag till omslag på Divans allra första nummer, dock valdes till sist en helt annan bild den gången.
Men här är den alltså, tjugo år sedare.
